vira blåtira

mitt ansikte börjar sakta men säkert återta sin normala form, och ingen är gladare för det än jag. maria o elin har skrattat och skrattat, så jag har antagligen förlängt deras liv med ett par år. varsågod!
är fortfarande blå, mycket mer än i söndags. det kan jag ta, men jag fixar fan inte svullnaden. nu får den försvinna, pronto!

jag har mest hållt mig inomhus, men med mamma på besök tog vi en vända på stan.
"morsan o hennes gangsterdotter" skulle vi kunna kalla promenaden. näe, jackan var uppdragen över halva ansiktet, och glasögonen satt där som skulle, så jag var rätt skydad mot omvärlden.

adjö

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback